Näckrosdammen
Hon satt på kanten vid en näckrosdamm och doppade fötterna i det iskalla vattnet. Det var i slutet av september. Vinden blåste kallt från söder. Den rufsade om hennes långa, bruna hår som irriterat envisades med att lägga sig i ansiktet.
Uppe på himlen flöt molnen förbi, som om de hade bråttom någonstans. Hon satt stilla kvar och blundade en stund.
Hon hade kommit för sent, det visste hon. Alldeles för sent. Men vad fanns det att säga till någon som man älskade, men inte älskade en på samma sätt tillbaka? Vad fanns det att säga?
Näckrosorna guppade på ytan av de små vågor som bildades i dammen. Långt där borta, på andra sidan, hördes fåglarna ropa till varandra i träden. Hela platsen kändes magisk på det sättet som hösten ofta kan få en skog att kännas.
Det var tre år sedan de hade gått genom skogen tillsammans och hittat dammen. Det hade varit höst då också, men mycket varmare. Efter den långa promenaden doppade de sina fötter i dammen, precis som hon gjorde nu. De hade suttit där i flera timmar och bara pratat, på samma sätt som de brukade göra. Ändå var någonting väldigt annorlunda.
”Du vet väl att det är de röda näckrosorna som är sällsynta?” sa han och log. Hon försökte rita en näckros av vatten på hans hud. De enda näckrosorna hon sett i dammen var vita.
”Hur vet du det?”
”För att röd är kärlekens färg, och äkta kärlek är sällsynt.”
Hon tänkte tillbaka på den dagen och undrade om han ens själv insåg hur rätt han hade haft. Efter den dagen hade de gått dit så ofta de kunde. Platsen var fridfull. Det kändes som om det inte fanns någonting i hela världen som kunde förändra det. Ändå var allt förändrat nu.
Det skulle dröja tre år innan det hände. Tre år gick innan han sa det till henne. Efter tre år lämnade de varandra som ovänner på grund av ett meningslöst bråk. Nu i efterhand ångrade hon sig. Hon önskade att hon aldrig hade sagt någonting.
Nu satt hon där ensam och såg ut över den ensamma platsen. I sitt minne letade hon sig tillbaka till alla de bra dagar de haft tillsammans. Alla de gånger hon känt sig så lycklig. Hennes minnen tar ifrån henne de bra känslorna igen när den väljer att spela upp allt som hände den där dagen då allt gick så fel.
Det började med ett samtal. Han lät lugn, någonting han inte gjort på väldigt länge. Det gjorde henne nästan förbannad. Och när han sa hej då hann hon höra hans klingande skratt innan han la på.
Med snabba tag hade hon cyklat genom stan och hem till honom, men där möttes hon bara av en stängd dörr som aldrig öppnades. Irritationen växte inom henne. Sen kom det andra samtalet.
”Möt mig vid dammen om en timma”, sa han. ”Jag behöver säga någonting till dig.”
Hon bestämde sig för att hon vägrade. Att han ens vågade leka med hennes känslor så där. Och dessutom, vad fanns det att säga till någon man älskade, men inte älskade en tillbaka? Hon åkte aldrig dit.
Men idag satt hon där. Hon satt där och beundrade de vackra näckrosorna som prydde vattnet. Hon hade kommit för sent, alldeles för sent, det visste hon. Och nu var han borta. Fanns inte mer. Han hade älskat henne, men hon hade inte älskat honom på samma sätt tillbaka.
Hennes blick fastnade på någonting som lyste upp bland näckrosorna. Snabbt klev hon ur sina kläder och dök in i det kyliga vattnet. När hon bröt ytan simmade hon bland näckrosorna.
Och där, i mitten av allt kaos flöt en ensam liten näckros, röd som blod. Lika sällsynt som den äkta kärleken. Kärleken han aldrig skulle få uppleva. Kärleken hon aldrig mer skulle kunna känna från honom.
Så hon lät den flyta där när hon lämnade platsen, utan att se sig om, en sista gång.
- Sélene
